Jag lät det nedärvda töcken av Lag och Ordning, som bär namnet Sverige, leda mig in i hemlöshet och en oändlig svit av Olaga Intrång - ett lagrum som jag totaldissat så gott som dagligen under höst, vinter, vår i 20 års tid. D.v.s. att ta sig in i den fastighet som DU bor i, för  att försöka hitta någon undercentral el. ett elrum att sova i, på enklast otillåtna sätt min fantasi förfogade över.  

Det är faktiskt möjligt att existera i obefintlighet - och här snackar vi inte om den eviga glömska som  utlovats de inte fullt så saktmodiga (de som  valt att kliva av på -9, trots  svaveloset och den hetta  som leder till insikten om att just den här hissen aldrig kommer att gå ända upp). 

Dylik paradox utgör dock inte något problem för instanser såsom Kriminalvårdsverket, Plikt- och Prövningsverket d.v.s. de som förlänats förvaltning av tid och rum så att  jag  och andra ambulerande  avarter på den "Gol-gata" som grannsamverkan och liknande täcknamn för medborgargarden inte hunnit spöa skiten ur innan  länsman låter ombesörja vad som återstår av den obefintlighet och de fåtaliga övertramp som mina trasiga skor ej hunnit med.

Likt förbannat fortsätter jag. Möjligtvis styr jag stegen till någon offentlig toalett, och låter  den Gustavsbergianska spiselhyllan (det sanitetsporslin som utgör själva muggen) omgärda den brasa av toa-papper du startar för att försöka värma dig. Visst, "tyck synd om mig", kanske det här låter som, men det är inte min avsikt. Nä, jag hade ju något att elda med, och det räcker med en muggrulle eller två, för att klara sig ett par timmar närmare daghärbärbärgens  öppethållartider. Jag vet åtminstone  ett tiotal bekanta som hittats ihjälfrusna på någon sketen offentlig muggjävel i Stockholm. Jag är fortfarande spelbar, i full färd och fläng med att snickra på en tillvaro där jag 

Av någon anledning är majoriteten av dessa, mina olycksbröder och systrar, antingen alkisar eller horsepundare. Tjackisar, däribland jag, är för "pyssliga" efter en rykare och ägnar sig hellre åt VM I KORKADE BRYT än att låta sig ledas in i ljuset som skimrar i heroinfixens vita värme eller sövas av brännvinets bedrägliga hetta innanför västen.  Nä, några andra brasor än skärseldens, var inte att vänta, i fyllan och villan, för Gotlands-Hasse, Situations-Bengan, Kalle Kofot, Bög-Leffe, Cornelis, Hök-Patte  och andra, mer eller mindre förflyktigade själar, som levt i ett vakum av krossade äktenskap, yrkeskarriärer  eller bara en skitexistens  från början till slut. Inget mer än än så. Ingen ångest som är viktigare än att en fix kan fördröja din opolerade, överdoserade  död.